Svensk ordbok 2009, webbversion
verb klängde klängt, pres. klänger
kläng·er●ofta med partikelnfast, utan större betydelseskillnad
hålla sig
i ngn/ngt, och vara tätt intill personen el. föremålet i fråga
hon klängde sig (fast) vid hans arm○ofta bildligthon var dödssjuk men klängde sig fast vid livet in i det sistaklänga sig (fast) vid ngtsedan 1685Subst.:vbid1-885694klängande