Svensk ordbok 2009, webbversion

kläng`a sig verb klängde klängt, pres. klänger kläng·er●ofta med partikelnfast, utan större betydelse­skillnad hålla sig i ngn/ngt, och vara tätt in­till personen el. före­målet i fråga hon klängde sig (fast) vid hans arm○ofta bildligthon var döds­sjuk men klängde sig fast vid livet in i det sistaklänga sig (fast) vid ngtsedan 1685Subst.:vbid1-885694klängande